utdrag ur Bodabygden, 1955-03-25
Jones Erik berättar i utdrag från en artikel i Dalabygden den 25:e mars 1955

Något om byggnationen
När man i redogörelser över större lokaliteters tillkomst och uppbyggnad finner det angeläget bl.a. att omnämna de funktionärer av skilda slag som stått i spetsen för byggnadens uppförande, kan det väl vara minst lika mycket på sin plats att i ett fall som detta - där bygdebefolkningen på ett alldeles särskilt sätt man- och kvinngrannt varit engagerad - något litet snudda vid de mannar som stod i spetsen för verkets uppförande

Ritningarna till bygget ha beredvilligt och kostnadsfritt - var finns såna arkitekter i närvarande tid? - uppgjorts av And. Gisslar i Ovanmyra. Föreningen är honom djupt tacksam härför, så mycket mer som Gisslar hela tiden arbetet pågått stått till tjänst med råd och dåd i alla till byggnationen hörande angelägenheter.

Som byggnadsförman och arbetsledare har fungerat Nygårds Erik Andersson i Ovanmyra, som tillsammans med sin närmaste man Nygårds Hans Ersson i Lenåsen och övriga medhjälpare utfört ett omsorgsfullt och erkännansvärt arbete.

Tacksamt bör även noteras reparatör And. Bunis' medverkan ifråga om teknisk aptering av vatten- och avloppsledningar, värmeanordningar, maskinuppsättning etc. Den elektriska apparaturen har erkännansvärt inmonterats av Gäl And. Andersson i Ovanmyra. Vidare ha målarna Erland Bergvik, Anders Thors och Karl Bodén verksamt bidragit med lokalernas utsmyckning. Allt i ett hedersamt, smakfullt och gediget utförande.

Första spadtaget......
inför planeringen av den kullriga tomten togs en dag i maj månad 1938 av Hans Sundkvist (Loman Hans) i Lenåsen och Loman And. Olsson i Ovanmyra, vilka bägge hyst ett levande intresse för husets tillkomst. Med häst, plog och jordskopa skedde den första utjämningen och sedan kom i tur dag för dag en jämn ström av idoga frivilligarbetare, som undan för undan grävde sig ner i backen och gjorde rum för källarvåningen, där badstugan (av Svärdsjötyp II) skulle ha sin plats.

Arbetet fortskred raskt och snart kunde gjutningen av väggar och tak ske. Resningen av träbyggnadsskelettet skedde i sinom tid och innan hösten gjort sitt kyliga intåg stod ytterkonturerna av bygget klappade och klara. Det maktpåliggande och tidskrävande inredningsarbetet kunde sedan fortskrida och i början av nästföljande år 1939 var lokalerna färdiga att tagas i anspråk - badstugan första gången i slutet av februari månad.
Att det var jubel bland de första ungdomliga badgästerna säger sig självt.

Socknens föreningsliv
För socknens, enkannerligen den nedre sockendelens, föreningsliv med allt dess kulturella och ideella arbete har samlingslokalens eller "bygdegården", så kallad med ett äktsvenskt betecknande namn varit till ett ovärderligt gagn. Nog har det, för att ta ett exempel, fröjdat en gammal bygdeentusiast att se hurusom en nykterhetssammanslutning som templet nt 194 frid, för vilket denne man varit med och kämpat i sin gröna ungdom, nu i de nya lokalerna levt upp igen, kampdugligt och levnadsfriskt som kanske aldrig förr - någonting som känns som den största för all den möda och det besvär, som naturligt nog varit förknippat med detta bygnadsföretags tillblivelse och uppkomst.

Till denna kategori av glädjeämnen får man ävenledes räkna den avdelning av SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund) som nyligen slagit rot i bygden och här tydligen finner trivsel och lust i sin gagnande verksamhet. Att bereda ungdomen rum i dess ofta beträngda läge i landsbygdens avkrokar måtte väl ska vara en landsgagnelig gärning.

Så har man även ett annat avsnitt av den mänskliga tillvaron att räkna med, som kräver en handräckning och det är famlijehögtiderna, exempelvis vid bröllop eller när någon fyller år o.s.v. då befintligheten av ett större utrymme och tillgången till nödig serveringsattiralj m.m. är av oskattbart värde. Då är det självklart att lokalerna kommer väl till pass.

Biografverksamheten
I det kulturarbete, som föreningen från första stund inom lokalens väggar inrymt, bör kanske ej förbigås den ej oviktiga detalj, som företrädes av filmuppvisnings- eller vanligare benämt biografverksamheten.

Denna har ju alltid varit av åtskilligt omstridd natur, beroende av publikens olika tycke och smak, filmernas otvivelaktiga skilda kvalitativa värde och svårigheterna att alltid kunna behärska det urval, som ur ungdomsfostringens synpunkt kan vara bäst och nyttigast. Men föreningen har utgått från att filmen dock är en kulturfaktor, som ej går att låta bli att lotsas om eller att nonchalant förbigå, utan att man under alla förhållanden måste räkna därmed och i görligaste mån sovra och bjuda det bästa man kan.

I kontraktet med godtemplarlogen Wasaborg i Rättvik, som på ort och ställe står som distributör av filmvisningarna, har en passus i detta syfte inrymt. Och kanske det bästa motivet i detta fall kan uttryckas i de ord, som den nu bortgågne ideelle och religöse gråhårsmannen Bränd And. Karlsson en gång fällde på tal härom
-"Visst skulle ungdomen bjudas enbart på det bästa som finns att få men vi måste träffa ungdomen sådan den är på dess egen mark... Är det bättre, som nu sker, att den kostar på sig dyrbara resor till angränsande sammhällen för det som ändå är oundvikligt, nej, låt den vara hemma och må vi försöka att på alla sätt ge dem det bästa vi kan" -
Kloka ord av en eljest kritisk man, som emellertid visade att han av praktiska och taktiska skäl förstod att följa med sin tid och skapa det bästa av den.

Fyller Bygdegården i nuvarande skick alla moderna anspråk?
Även om det av föregående skildring framgår att vi efter alla vedermödor varit synnerligen glada över det verk som enighet och framåtanda lyckats skapa till gemensamt bästa, är naturligtvis därmed ej sagt att det i alla stycken är förstklassigt och ifråga om utstyrsel och bekvämlighet fyller alla moderna anspråk. Nej, ingalunda, men det var ej heller meningen att det skulle bli en Kungl. Opera eller "Dramat"!

Vi gick ut ifrån att få allt så hyggligt som möjligt i relation till bygdefolkets vanor och behov och i stort sett har "Gården" väl även mot denna bakgrund funktionerat till allmän belåtenhet. Beskäftlig kritik finns det väl alltid som proponerar på exempelvis att en biolokal skall ha sluttande golv, att bänkarna sör att slippa "träsmak" ska utgöras av fotöljer etc. men skulle vi ha siktat så högt, hade väl än i denna dag ingen bygdegård stått på Ingelsbacken allmänheten till tjänst!

Vi har varit realister och "rättat mun efter matsäcken" så långt som krafter och tillgångar visat vägen till uppnåeliga resultat. Och mot denna bakgrund må väl kunna sägas att vi lyckats så bra som ett "futtigt bondland" (citat) kan göra anspråk på. Vi är själva i våra vardagsvanor ej bortskämda med att vräka oss i fåtöljer utan sitter i våra trästolar utan att känna oss olyckliga för det.

Förresten, en liten upplevelse i detta sammanhang. Jag satt en gång på en av Stockholms finaste biografer, med fåtöljer gudbevars, men lade särskilt märke till hur smala dom var i all sin fina stoppning: jag själv, så smal jag är, fyllde alldeles lagom stolen och jag tänkte i mitt stilla sinne: "Kommer det nu en stadig tjockis eller en bredgumpad matrona, vore det roligt att si om de häftar botten!" Jojo, de kom och det var verkligen ett skådespel, kanske mera värt än det som kom på duken, hur de skruvade och gnörkade för att så småningom nå botten i det där hypermoderna skruvstädet. Men jag tänkte: jag skulle ej velat vara i deras kläder... Roligt si hur de kom loss till finalen...

Men nu till våra egna bänkar i Bygdegården: de är lätta och smidiga med fällbara sitsar, proktiskt och bra, framför allt när man som oftast nödgas flytta dem åt sidan vid borddukning eller eljest när man vill ha golvet fritt. Det är bra med praktisk inredning i en sal som tarvar anpassning till så skilda ändamål. Vilket alls icke hindrar att åtskillig modernisering även i möbelväg framledes kan ske.

I övrigt är det en hel del annat som tarvar justering och komplettering: utvidgning av scenen, modernisering av kök och garderobslokaler etc., saker som fortast möjligt väntar på utförande. Och som man livligt hoppas en vacker dag skall bli verklighet. Kommer dag kommer råd och emot bakgrunden av vad som gjorts i gågna, icke alltför avlägsna dagar har vi ingen anledning att misströsta.

Och så till sist:
För styrelsen kommer det alltid att vara en levande angelägenhet att så långt i dess förmåga står eftersträva att värdighet och god ordning präglar samvaron och mötesandan i föreningens lokaler. Detta så mycket hellre som en dylik strävan står i full samklang med den sporrande drivkraften till bygnadens uppkomst.

Jones Erik.